Vegan

Nu har jag stått vid spisen ett bra tag. Jag får hem familjen på lunch imorgon och det är inte alldeles lätt att laga mat till alla.

Båda sönerna, liksom jag, är mjölkproteinallergiska. Den ena sonen är dessutom vegan. Själv är jag även glutenintolerant. Och diabetiker.

Den ena svärdottern är också vegan. Den andra äter allt, men dricker inte kaffe.

Lilla bebisen håller sig än så länge till det som bjuds, mjölk från mammas tuttar.

Veganerna kommer att få äta lasagne gjord på squash och aubergine bland annat. Vi som äter kött kommer att äta kallmarinerade kycklingfiléer. Dessa har jag först stekt i ugnen och nu ligger de i marinad över natten.

Själv kommer jag mest att glädja mig åt mitt lilla barnbarn, som alldeles nyss blev två månader!

En blogg igen.

Jag har haft flera bloggar genom åren. Bloggar, som jag lämnat åt sitt öde, eftersom lusten att blogga under en period helt försvann ur mitt liv. Nu har jag på senare tid känt den lusten återkomma så sakteliga. Behovet av att skriva har alltid funnits och nu är jag kanske redo igen.

Att blogga innebär att man utsätts för granskning. Att det man skriver synas i sömmarna och inte alltid faller andra i smaken. Jag har alltid skrivit öppet och redovisat mina ståndpunkter i olika frågor.

Mitt bloggande har lett till trakasserier från olika håll. Det var detta som fick mig att tappa lusten. Att blogga anonymt, har jag insett, är i stort sett omöjligt. Det finns nätverk som har sina tentakler utspridda och beredda till angrepp överallt. Därför är jag inte särskilt anonym nu. Jag har samma namn här som på Twitter och på Instagram.

Jag ser min blogg som en ventil. Som en möjlighet att utveckla synpunkter, som inte ryms inom 140 tecken.

Ämnena kommer att variera. Men sannolikheten är stor att det kommer att handla om såväl hundar, som barnbarn. Om politik och samhällsfenomen. Om natur. Om vård. Kanske om kärlek. Förhoppningsvis om kärlek!

Vill du läsa, så är du hjärtligt välkommen!