Inte lätt alla gånger

Nu är första arbetsveckan efter semestern avklarad. En vecka som har varit intressant och bra på alla sätt. Många möten med olika personer. För oss som arbetar med människor i någon form av nöd, innebär det att ständigt ställas inför oväntade och ibland obegripliga situationer.

Många klagar på äldreomsorgen och visst kan klagomålen i en del fall vara helt berättigade. Men samtidigt vill jag påpeka att arbetet med att ta hand om svårt sjuka äldre är ett avancerat arbete och i dessa tider med ekonomi i svajning, både i kommuner och landsting, så finns det många som drabbas av mer eller mindre tråkiga konsekvenser.

Det kanske är så att vi har den uppfattningen att äldreomsorg innebär att ta hand om söta små tanter som vill ha hjälp att koka sitt kaffe. Så är det inte. De som vi inom omsorgerna tar hand om är precis som folk i allmänhet. Alltså trevliga, otrevliga, intelligenta, ointelligenta, dryga, generösa, snälla, dumma etc etc.

Lägg då på det svåra sjukdomar, inte sällan livshotande, så kanske man kan förstå det komplicerade i hela situationen. Vi har missbrukare med förstörda hjärnfunktioner som drabbas av demenssjukdomar. Vi har människor med depressioner, maniska tillstånd, abstinens, cancer i slutstadiet, andningshindrande sjukdomar som skapar den värsta ångest man kan tänka sig. 

Allt detta och mycket därtill ska den hårt arbetande omsorgspersonalen dagligen tackla och med kvalitet ta hand om. Personal som kanske inte har någon sorts vårdutbildning. Inte konstigt då att det går fel ibland. Att det som personal gör i god tro är så galet, att man inte tror att det är sant.

Jag är övertygad om att det i samhället finns ekonomiska medel, som skulle kunna omfördelas och komma de mest sjuka äldre till godo. Vi har alla ett ansvar att ställa frågor om detta till styrande politiker. Liksom vi har ett ansvar att uppmärksamma bristerna i vården.

Men vi har också ett ansvar att se det goda som många människor utför i sina yrken. Att uppmärksamma och belöna de under som faktiskt sker varje dag.

Annonser

Kvinnan som kunde tala med träd

När jag gick en utbildning för rätt många år sedan, var en av föreläsarna en väldigt aktad och respekterad professor i gerontologi. Han hade forskat mycket i hur man känner, när man befinner sig i ålderdomen. Bland annat så berättade han att ens förhållande till naturen, oftast ändras radikalt. Man får någon slags kontakt med naturen och kan tillbringa timmar med att titta på buskar och träd.

Jag tyckte att det lät en aning flummigt, men nu måste jag erkänna att den gode professorn hade rätt. Att det också innebär att jag närmar mig min egen ålderdom är kanske inte den mest upplyftande tanken.

Under min ganska enformiga och stundtals långtråkiga och ensamma semester, har jag ägnat mycket tid åt promenader i naturen. Jag har kommit på mig själv med att stå och stirra in i trädens lövverk. Jag har fastnat i någon slags känsla av kommunikation med träden. Ja, det är inte så att jag står och pratar högt med träden, tack och lov, så långt har det inte gått. Om det är trädet, Gud, himlen eller universum som jag kommunicerar med har jag ingen aning om. Det betyder heller ingenting vad det är. Jag bara känner samhörigheten med naturen.

Likaså har jag i stort sett varje dag, hälsat på en familj med sothöns! Mamma sothöna med tre ungar. De lever i Vattenparken, inte långt från min bostad. Nu kommer ungarna simmande fram till mig och vi morsar litegrann på varandra.

Så min semester, som nu har tagit slut slut, har mestadels bestått av långa promenader. Min hund har varit trött och slö i värmen och inte heller jag har haft så mycket energi. De dagar som jag har träffat mitt lilla barnbarn har varit semesterns absoluta höjdpunkter.

I Glasberga ….

Det finns en ort som heter Glasberga. Jag har aldrig varit där och inte förrän igår hörde jag talas om den lilla orten för första gången. 

I Glasberga har kommunen bestämt att det ska byggas ett så kallat LSS-boende. I det boendet kommer 12 ungdomar att flytta in. Det är ungdomar som har bott hos sina föräldrar och som nu ges möjlighet att få ett alldeles eget boende.

De här ungdomarna kan ha svårt att klara vissa saker i vardagen, det är därför de får bo så att de har tillgång till personal, som kan stötta och hjälpa dem med det de inte klarar själva.

Några av dem har Downs syndrom, medan andra har autism och autismliknande besvär.

Det stora problemet nu, är att de som bor i kvarteret där boendet ska byggas, inte vill ha dit dessa ungdomar. De har protesterat till kommunen och menar på att deras villor sjunker i värde och att det kan vara farligt för barnen i området, om de här ungdomarna flyttar dit.

Jag vet inte vilka det är som bor i villorna, men jag antar att det är människor som har det rätt bra. De har förmodligen arbete och skaplig inkomst. De vill bo i ett lugnt och trevligt område. 

I deras något begränsade värld, får det inte plats för människor med särskilda behov. I deras värld, kan sådana människor utgöra ett hot. Ett hot mot barnen och mot prissättningen av deras villor.

I mina öron låter detta helt makabert. Det finns inga som helst belägg för att ungdomar med den här problematiken skulle utsätta andra människor för våld eller annan kriminalitet. Ingenstans i världen sammankopplar man Downs syndrom och autism med våldshandlingar. 

Istället är det här ungdomar som är som vilka ungdomar som helst. De har samma behov, samma känslor. De ser lika mycket fram emot att få ett eget boende som vilken ungdom som helst.

Jag har själv en kusin med Downs syndrom och att tänka sig att hon skulle utsätta någon för något farligt, är så absurt så det finns inte. Hon bor sedan många år i en lägenhet i ett trapphusboende, där det finns personal att tillgå i en baslägenhet. Hon arbetar, hon går och handlar, umgås med vänner och släkt. Hon är också gravt hörselskadad och har därför aldrig lärt sig prata ordentligt. Men hon kommunicerar och är alltid öppen och glad. 

Att då tänka sig att hon skulle utgöra en fara eller innebära att villor skulle minska i värde, gör mig så ledsen och bestört att jag nästan vill gråta.

Vi får inte acceptera den här inställningen. Vi får inte tolerera att människor som redan kan ha svårigheter i vardagen också utsätts för något som nästan är att betrakta som ren rasism.