I Glasberga ….

Det finns en ort som heter Glasberga. Jag har aldrig varit där och inte förrän igår hörde jag talas om den lilla orten för första gången. 

I Glasberga har kommunen bestämt att det ska byggas ett så kallat LSS-boende. I det boendet kommer 12 ungdomar att flytta in. Det är ungdomar som har bott hos sina föräldrar och som nu ges möjlighet att få ett alldeles eget boende.

De här ungdomarna kan ha svårt att klara vissa saker i vardagen, det är därför de får bo så att de har tillgång till personal, som kan stötta och hjälpa dem med det de inte klarar själva.

Några av dem har Downs syndrom, medan andra har autism och autismliknande besvär.

Det stora problemet nu, är att de som bor i kvarteret där boendet ska byggas, inte vill ha dit dessa ungdomar. De har protesterat till kommunen och menar på att deras villor sjunker i värde och att det kan vara farligt för barnen i området, om de här ungdomarna flyttar dit.

Jag vet inte vilka det är som bor i villorna, men jag antar att det är människor som har det rätt bra. De har förmodligen arbete och skaplig inkomst. De vill bo i ett lugnt och trevligt område. 

I deras något begränsade värld, får det inte plats för människor med särskilda behov. I deras värld, kan sådana människor utgöra ett hot. Ett hot mot barnen och mot prissättningen av deras villor.

I mina öron låter detta helt makabert. Det finns inga som helst belägg för att ungdomar med den här problematiken skulle utsätta andra människor för våld eller annan kriminalitet. Ingenstans i världen sammankopplar man Downs syndrom och autism med våldshandlingar. 

Istället är det här ungdomar som är som vilka ungdomar som helst. De har samma behov, samma känslor. De ser lika mycket fram emot att få ett eget boende som vilken ungdom som helst.

Jag har själv en kusin med Downs syndrom och att tänka sig att hon skulle utsätta någon för något farligt, är så absurt så det finns inte. Hon bor sedan många år i en lägenhet i ett trapphusboende, där det finns personal att tillgå i en baslägenhet. Hon arbetar, hon går och handlar, umgås med vänner och släkt. Hon är också gravt hörselskadad och har därför aldrig lärt sig prata ordentligt. Men hon kommunicerar och är alltid öppen och glad. 

Att då tänka sig att hon skulle utgöra en fara eller innebära att villor skulle minska i värde, gör mig så ledsen och bestört att jag nästan vill gråta.

Vi får inte acceptera den här inställningen. Vi får inte tolerera att människor som redan kan ha svårigheter i vardagen också utsätts för något som nästan är att betrakta som ren rasism.

Annonser

2 thoughts on “I Glasberga ….

  1. Jag har en arbetskamrat som har två barn. Det yngsta barnet är en flicka med Downs syndrom. När flickan var liten kom pojken hem en dag och var ledsen för att en granne hade sagt något beklagande om systern. Mamman tröstade honom med orden: ”Det finns ingen utvecklingsstörd som har startat ett krig”. När kvinnan berättade detta på sitt speciella sätt för oss arbetskamrater kunde ingen av oss hålla tårarna tillbaka.

  2. Tack för att du visar ditt stöd för oss med funktionsnedsättningar och som bor på ett LSS-boende.
    Tack vare såna som du/er så behöver vi inte känna att vi ska känna oss annorlunda, dumma eller förståndshandikappade 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s