När jag gick en utbildning för rätt många år sedan, var en av föreläsarna en väldigt aktad och respekterad professor i gerontologi. Han hade forskat mycket i hur man känner, när man befinner sig i ålderdomen. Bland annat så berättade han att ens förhållande till naturen, oftast ändras radikalt. Man får någon slags kontakt med naturen och kan tillbringa timmar med att titta på buskar och träd.
Jag tyckte att det lät en aning flummigt, men nu måste jag erkänna att den gode professorn hade rätt. Att det också innebär att jag närmar mig min egen ålderdom är kanske inte den mest upplyftande tanken.
Under min ganska enformiga och stundtals långtråkiga och ensamma semester, har jag ägnat mycket tid åt promenader i naturen. Jag har kommit på mig själv med att stå och stirra in i trädens lövverk. Jag har fastnat i någon slags känsla av kommunikation med träden. Ja, det är inte så att jag står och pratar högt med träden, tack och lov, så långt har det inte gått. Om det är trädet, Gud, himlen eller universum som jag kommunicerar med har jag ingen aning om. Det betyder heller ingenting vad det är. Jag bara känner samhörigheten med naturen.
Likaså har jag i stort sett varje dag, hälsat på en familj med sothöns! Mamma sothöna med tre ungar. De lever i Vattenparken, inte långt från min bostad. Nu kommer ungarna simmande fram till mig och vi morsar litegrann på varandra.
Så min semester, som nu har tagit slut slut, har mestadels bestått av långa promenader. Min hund har varit trött och slö i värmen och inte heller jag har haft så mycket energi. De dagar som jag har träffat mitt lilla barnbarn har varit semesterns absoluta höjdpunkter.
trolluggla 